Drömmar om ett förindustriellt samhälle löser inte katastrofhoten i en komplex och globaliserad värld. Maria Küchen tror att vi också behöver släppa drömmen om religionens roll i offentligheten.
ATT DRÖMMAR DÖR kan vara en välsignelse. Det gör verkligheten tydligare – en verklighet som inte bara behöver vara av ondo, även om samtiden ser mörk ut.
I full fart med huvudet före rusar vi in i en klimatkris som kan bli slutet för homo sapiens som art. Världens mäktiga vägrar ta krafttag mot katastrofen, fast det är glasklart vad som måste göras. I ett hyperindividualistiskt samhälle läggs ansvaret på den enskilde – sortera soporna, sluta flyga, avstå från kött, köp elbil, dra ditt strå till stacken.
Det måste förstås var och en av oss göra. Vad som i realiteten krävs, hur illa vi än må tycka om staten, är dessutom storskaligt kraftfulla strukturella åtgärder.
