Stulna och förbjudna drömmar

Caroline Cedon undrar om vi måste hålla oss till våra individuella skitdrömmar inför en inställd framtid. Eller vågar vi hoppas på något mycket större?

Sedan julafton lyssnar mina barn om och om igen på sången från Askungen. De är så svältfödda på skärmtid att varje tillfälle de får etsar sig fast som en tatuering på näthinnan. Jag ser en stor skärmrevolution runt hörnet i mitt eget hem, men det är ett senare problem. Mitt nuvarande handlar om den där sången de älskar, den när mössen hjälper till och syr klänningen och där de sedan efter ett tag brister ut i orden ”En dröm ger åt tanken vingar”. Jag är så trött på den där sången och på mössens ljusa röster. Men sången får en ny dimension när jag läser en intervju i DN att Jan Guillou blir rörd av just denna scen. Hans röst bär honom inte längre när han ska förklara vad han känner när han ser de här små djuren göra gemensam sak för att hjälpa sin vän. Jag läser detta och vet inte om jag ska omvärdera Guillou eller Askungen. Eller kanske båda.

Läs hela artikeln genom att bli medlem eller logga in.
Caroline Cedon
Pastor i Saronkyrkan, Göteborg