Visst finns det en kliché angående den syndiga katoliken? Att hon är lite smutsig och sinnlig, ställd mot protestantisk vithet, den påklädda, rationella, neutrala. För några år sedan skrev författaren Jamaica Kincaid i en DN-text att katolikers mörkare hudfärg bidragit till misstänksamhet, vilket får ses som ett obearbetat nordeuropeiskt arv. Jag bor numera i ett katolskt land (Brasilien) och min synd ligger i lä, eller kanske framför allt min brist på förlåtelse. Provocerad inombords av att människor lever som om de vore helt säkra på att den förlorade sonen alltid får komma hem.
Men jag är rädd för de oklanderliga, de korrekta och svala, jag är rädd för min egen moralism, mer rädd för den än för mina misstag, mer rädd för mitt stenhjärta, min rättfärdigande röst, mina dumma predikningar, min styrkas enfald. Rädd för att fråga: Om du vill tillräkna synd, vem kan då bestå?, utan medkänsla.
