Roland Spjuth beskriver hur kyrkliga handlingar, som sedan århundraden upprepas varje söndag över hela världen, har mycket att lära både troende och icke-troende om sätt att hantera rädsla och oro.
Rädsla är ett tveeggat fenomen. Den hjälper oss känna igen och bemöta risker. Men rädsla kan också förlama och göra att vi misstolkar livet. Begränsningen i vårt sätt att genom terapi och självhjälpsprogram hantera våra rädslor är att de i så hög grad präglas av den kultur och de relationer vi står i. Det är därför värt att söka och pröva andra sammanhang som kan fostra goda mönster för att hantera livets oundvikliga rädslor.
Kyrkan kan vara ett sådant sammanhang, där inte minst gudstjänsten innehåller en rad handlingar som kan hjälpa oss att hantera rädsla. De lärdomar som återfinns i gudstjänstens liturgi kan ha relevans även för dem som sällan söker sig dit. En del av gudstjänstens handlingar blir förstås meningslösa utan en tro på Gud, men mycket uttrycker också en allmän vishet som är tillämplig i många sammanhang.
Syndabekännelse
I många kristna traditioner börjar gudstjänsten med syndabekännelsen. Men det är är väl något som snarare väcker än löser rädsla?! Det är sant att kyrkan alltför ofta profiterat på människors rädsla. Budskapet om Guds straff, helvetets eld eller i vissa sammanhang Jesus snara återkomst har återkommande skapat rädslor, ofta utan annat syfte än att driva människor in i lydnad under kyrkans auktoritet. Idag möter vi sällan den typen av förkunnelse och allt oftare göms snarast syndabekännelsen undan.
» Syndabekännelsen behövs för att se saker som faktiskt ska fruktas «
Trots all religiös skrämselpropaganda tror jag att syndabekännelsen behövs för att se saker som faktiskt ska fruktas. Syndabekännelsen påminner om att rädslan inför det som förstör livet inte bara handlar om sjukdomar, olyckor och katastrofer. Det finns också en moralisk dimension. Idag tycks vi mest oroa oss för att vad som hindrar vår strävan efter framgång och lycka i yrke, fritid och relationer. Men vem är rädd för att hjärtat kan bli förhärdat och likgiltigt inför andras behov? Eller för att hjärtats självupptagna lustar och girighet kan skada andra? Det betyder inte att jag önskar se människor som ständigt plågas av dåligt samvete. Men att stå inför Guds absoluta rättvisa, godhet och kärlek visar på sådant vi behöver frukta som livets fiender. Det finns något viktigt i Jesus provokativa påstående: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet” (Matt 10:28). Var finns den djävul som vi behöver frukta eftersom den hotar att döda våra själar och som i förlängningen kan avtrubba en hel kulturs själ? För att upptäcka det behöver vi fortsätta att bekänna våra synder.
I gudstjänsten följs syndabekännelsen alltid av förlåtelsens ord. Förlåtelsen påminner om att rädsla inte bygger en sann relation till Gud. Den som är rädd för Gud, har ännu inte lärt känna Jesus Kristi Fader. I sitt första brev summerar Johannes konsekvenserna av Jesus radikala förkunnelse om Gud: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet” (1 Joh 4:18). Det är klokt att frukta det som är ont och destruktivt. Men det är inte rädslan utan kärleken som hjälper oss upptäcka vad som är gott respektive destruktivt; vad som är värt att älska och vad vi ska frukta.
Psalmer och lovsång
En sätt att utmana våra rädslor är att tillsammans med andra sjunga lovsånger till Gud som universums Skapare och Herre. När rädslan griper oss kan vi tro att det är Putin, Xi Jinping eller Biden som styr historien. Eller att väderkatastrofer, pandemier och sjukdom styrs av nyckfulla krafter helt utanför någons kontroll. Men när församlingen lovsjunger Gud lyfts blicken. Utan att vi helt förstår Guds vilja och handlande så hjälper lovsången deltagarna att ana Guds större fågelperspektiv, och att alla vägar kanske inte är så stängda som de förefaller utifrån grodperspektivet. De som kan se större vyer upptäcker ofta oväntade öppningar framåt.
Men vad innebär det att lovsjunga Gud som tillvarons Herre? Det handlar inte om att Gud bestämmer allt som sker och att vi därför tacksamt ska ta emot allt, eftersom det är ett uttryck för Guds vilja. En sådant tankesätt gör våld på människors erfarenheter av sorg och lidande och kan leda till att människor resignerat accepterar orättvisa och sjukdom. Lovsången befriar inte från rädsla genom att förneka att livet innehåller tragik och Gud är ingen garant mot livets tragedier. Däremot kan lovsången väcka en vilja till kamp mot allt det som förhindrar det goda som Gud vill.
Ett ofta återkommande tema i Bibeln och i kyrkans sånger att vi inte behöver vara rädda. I profeten Jesajas bok uttrycks det starkt till ett modlöst Israels folk som lever som flyktingar under babylonisk fångenskap. ”Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min” (Jes 43:1). Men hur kan vi vara trygga om vi lever i en osäker värld? I sin fina bok Följa Jesus i en rädslans kultur beskriver Scott Bader-Saye tron som en form av ”mönsterigenkänning” (se recensionen av boken på sidan 11). Tryggheten finns i löftet att Gud alltid lovat vara nära och att det mitt i alla svårigheter finns mönster som vittnar om Guds närhet. Det handlar inte bara om att lovsjunga och tacka Gud för skapelsens under och för de tillfällen Guds närvaro radikalt har förändrat situationer. Mönstren visar också att finns en styrka i svagheten och att döden öppnar för uppståndelse.
Förbön
Den rädsla som kramar kraften ur oss är ofta den vi bär ensamma. Det gör något med våra rädslor när vi tillsammans i gudstjänsten ber för klimathot och kriget i Ukraina, eller för de djupt personliga orosmomenten kring barnens framtid, sjukdom och arbetslöshet. Förbönen konkretisera att vi inte ska fly från eller förneka vår sårbarhet – den påminner om att det ofta finns goda skäl att frukta. Men i förbönen delar vi vår ångest med Gud och varandra så att det förhoppningsvis ger oss mod att våga leva trots all sårbarhet.
Förbönen är dock inte primärt ett psykologiskt knep. När vi nämner allt skrämmande inför Gud sätts återigen allt in i ett annat perspektiv. Det finns något större än det som fyller våra liv med oro, något som kan ingjuta hopp. Den gemensamma bönen hjälper också till att göra blicken klarare. Jag har själv flera gånger upplevt en korrigering när någon i min kyrka bett för flyktingar. Plötsligt klarnar sikten bortom all rädsla för terrorism och segregation och bortom alla debatter om vad som är politiskt möjligt. I förbönen kan vi åter se den lidande människan i hennes utsatthet. Förbönen bryter isolering och på ett märkligt sätt binds våra liv samman med lidande människor både nära och fjärran.
Kyrkliga handlingar och vittnesbörd
I sämsta fall kan gudstjänsten vara en plats där alla försöker upprätthålla ett sken av att allt står väl till och att allt är under kontroll. Men utöver förbönen rymmer gudstjänsten en rad andra handlingar som bryter ner den typen av masker och drar in deltagarna i varandras liv. Ett sådant uttryck är de handlingar som uppmärksammar livets olika brytpunkter. I kyrkan kan tacksamma föräldrar bära fram sitt barn till dop eller välsignelse, och kommer samtidigt med sin oro över ansvaret att ta hand om ett nytt liv i en otrygg värld. Vid parentation och begravning delas djup sorg med tacksamhet. Min frikyrkliga tradition har ofta delgivning då någon berättar om sina personliga erfarenheter av Gud, eller om sina problem. Lite paradoxalt tycks det vara att det är när vi delar problem och rädslor som vi kommer varandra närmast. Paulus skriver om församlingen: ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra” (1 Kor 12:26). Att dela livets glädjeämnen, bördor och sorg är att bryta rädslans förlamande makt. Men åter handlar det inte främst om psykologiska knep. Rädslan motarbetas av att det finns stöd i varandra och i Guds närvaro.
Givande
En av rädslans effekter är att vi försöker bygga trygghet genom att resa skyddande murar mot allt som ter sig hotande. Fenomenet är tydligt både i den nationalism som försöker stänga ute osäkerheten i en globaliserad värld, och i det privata livet där stora resurser används för att skapa säker ekonomi och tryggt boende. När kollektboxen går runt i kyrkolokalen utmanas denna rädsla. Alla inbjuds att öppna sig och dela sina resurser med andra. Att dela med sig är att bekämpa rädslan som lurar oss att höga murar skapar trygghet.
Tryggare blir den som vågar dela med sig. Paulus utmanar församlingen i Korinth med påstående att ”den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd” (2 Kor 9:6). Att låta rädslan medföra att vi enbart prioriterar den egna tryggheten försnävar livet och leder ofta till det vi fruktar. För Paulus bottnar detta i en tilltro till Guds godhet. ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål” (2 Kor 9:8). Den sortens tillit betyder också att om vi själva någon gång behöver stöd, så kan Gud förse oss med det vi behöver genom att vi öppnar oss för att ta emot andras gåvor. Gudstjänstens insamling påminner om det vackra i att leva i ömsesidigt beroende, där vi sträcker oss utanför oss själva både för att ge och ta emot.
Herrens måltid
Länge har kyrkan vakat över att enbart rätt personer ska få delta i nattvarden eller Eukaristin som den benämns i olika kristna traditioner. Jag brukar använda termen ”Herrens måltid” eftersom det påminner om att kyrkans firande är en förenklad måltid som också har en relation bakåt till alla de andra måltider Jesus firade. Hans måltidsgemenskaper var en av de mest stötande aspekterna i hans liv, eftersom han visade gästfrihet gentemot alla som enligt den tidens religiösa regler inte borde vara med i gemenskapen runt bordet. Jesus öppna kommunion utmanar våra tendenser att söka trygghet genom att enbart ty oss till de vi känner och gillar.
Men måltider är inte gränslösa. Runt bordet etablerar och uppehåller vi gemenskapen i en familj och i vänskaper. På liknande sätt är Herrens måltid en kyrklig handling som formar en gemenskap av människor i en lokal församling. Runt bordet behöver de finna trygghet i att höra samman med andra som är närvarande, omsorgsfulla och uppmuntrande. Men vilken typ av gemenskap formas vid dessa måltider? Är det en sluten grupp som söker trygghet i sig själva eller en gästfri gemenskap som inte låter rädslan begränsa gästfriheten? I en tid präglad av nationalism och jagande efter trygghet gläds jag åt att fira Herrens måltid i en kyrka som är en salig blandning av människor i olika åldrar, från mycket olika sociala positioner och som är födda i en mängd olika länder som Kina, Iran, Rwanda, Chile och Cuba. Att fira Herrens måltid på ett sådant sätt bidrar till att bekämpa och rasera de murar som är de verkliga källorna till otrygghet och konflikter i världen.
Sändning och kallelse
Nästan alla kyrkor har en avslutande välsignelse och sändning, där gudstjänstdeltagarna uppmuntras vandra från gudstjänsten som modiga efterföljare till Jesus Kristus i arbete, skola, hem, vänskap och fritid. I min frikyrkliga tradition kan gudstjänsten också gå mot ett avslutande crescendo då enskilda utmanas att fatta beslut i relation till det som hänt i gudstjänsten, exempelvis genom att söka sig till en särskild plats där de kan få personlig förbön. Evangelierna berättar om att när Jesus kallade några fiskare att bli hans efterföljare började detta med att de greps av stor fruktan i mötet med ett av Jesus underverk. Bland dem fanns Petrus. Jesus sa till honom: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom” (Luk 5:10-11).
Rädslan ersätts med en kallelse. Gud önskar använda livet för att Guds goda vilja ska ske, hur än den enskildes liv gestaltas. Kallelsen inbjuder att släppa taget om rädslan och att modigt vandra på livets osäkra vägar i förtröstan på att någon går före. Även om vägen skulle gå igenom dödsrikets skugga så vågar vi gå eftersom någon vandrar före. En som vi kan följa efter.
